eveliina

Kategori: Graviditet

Förlossningsberättelse

Eftersom jag knappt bloggar längre så var jag osäker över om jag överhuvudtaget skulle skriva nån förlossningsberättelse, men sen kom jag fram till att det är klart jag ska. Jag skrev ju om Miltons förlossning, såklart jag ska skriva om den här också. Främst gör jag det för att själv kunna gå tillbaka sen och läsa om allting på nytt. Jag vill ju gärna minnas alla detaljer, inte bara helheten liksom. Så, nu kör vi. Lika flummigt som förra gången. 

 

Vår lilla tjej var beräknad till söndagen den 30 juli. På fredagen före gick jag i säng runt 00:30 på natten men vid 02:00 hade jag ännu inte fått sömn och då började jag känna av sammandragningar. Jag fick gå upp flera gånger och var också tvungen att ta värkmedicin, men ändå fick jag inte sömn. Jag hade sammandragningar hela natten igenom med 10-15 minuters mellanrum, så när Milton vaknade kl 7 på morgonen så kunde jag lika gärna gå upp med honom eftersom jag ändå inte kunde sova. Under morgonen lugnade sammandragningarna ner sig lite och jag kunde vara nästan som normalt, men under dagen tog det fart igen så P fick sköta om att Milton slapp ut och leka. Under kvällen blev sammandragningarna inte tätare, men nog starkare. Jag fick verkligen koncentrera mig på att andas igenom dem. Senare på kvällen kände jag att jag snart inte klarar mer, både för att det gjorde så ont och för att jag blev så trött, så jag ringde för andra gången till förlossningen. Barnmorskan tyckte att jag helt enkelt bara måste bestämma själv när jag ska komma in, men det kändes inte så brådskande i.o.m. att sammandragningarna inte var "tillräckligt" täta och jag ville inte riskera att bli hemskickad då vi har så lång väg in. Närmare 12-tiden på natten hade sammandragningarna börjat göra riktigt jäkla ont, så pass att jag grät vissa gånger. Plötsligt började de bli tätare också, och efter bara några sammandragningar med 4-5 minuters mellanrum sa jag åt P att jag inte klarar mer, trots att jag visste att det fanns en risk att de kanske skulle avta igen. Han ringde efter sin mamma som kom hit till Milton och vi åkte iväg. I bilen blev sammandragningarna ännu tätare. Bilresan tar ca 1 timme och det var den längsta och mest plågsamma bilresa jag varit med om. Jag som annars är noga med bilbälte och säkerheten fick knäppa upp bältet och hänga över sätet för att klara av smärtan. Den sista sammandragningen precis innan jag skulle stiga ur bilen fick jag skrika mig igenom. P skulle parkera bilen så jag gick in ensam via akuten och satt där och väntade när en finsk man (antagligen ganska alkoholpåverkad) frågade om allt är bra. "Joo hehe jag väntar bara på min pojkvän". Jag försökte se ut som att jag hade läget under kontroll men vet inte hur bra jag lyckades med det. 

 

När vi kom fram fick jag bli undersökt vilket kändes som en evighet eftersom jag inte fick någon smärtlindring då ännu. Barnmorskan frågade om jag ville ha epidural och jag sa att jag var osäker (lite traumatiserad efter förra förlossningen) men att jag i alla fall vill försöka utan till att börja med. Det konstaterades att jag var öppen 6-7cm (med Milton var jag 3 cm öppen när vi kom in och redan då tyckte jag det var outhärdligt) så det var bara att byta om och gå till förlossningssalen. Äntligen fick jag återförenas med lustgasen, helt fantastiskt. Jag passade på att andas in riktigt ordentligt av den för att slippa smärtan en stund. Efter en stund kom läkaren och jag fick en PCB-spruta eftersom jag tog den förra gången också och tyckte den funkade bra. Den här gången höll den visserligen inte i sig länge alls, ca 20 minuter så jag hann inte alls vila upp mig. De tog även hål på hinnorna samtidigt så nu var det bara att vänta. Det gick helt okej och jag klarade mig rätt så bra på bara lustgasen. Plötsligt var jag fullt öppen och barnmorskan började prata om att det snart är dags att krysta, då började jag känna paniken komma krypande. Krystningsskedet ja. Jag mindes tillbaka hur det var med Milton. Hur hemskt det var. Jag sa åt P på förhand att om det visar sig att den här babyn också ligger "fel" som Milton gjorde, så vägrar jag föda normalt. Jag berättade också för barnmorskan hur det gick förra gången och att jag är rädd att samma sak ska hända igen (speciellt då jag inte hade någon bedövning nu heller) men när hon kände efter så tyckte hon att allt kändes som det skulle och att babyn låg rätt. Och det gjorde den säkert. Just då.  

 

Nu var det dags att börja krysta, men det gick ju inte framåt ALLS. Jag kände inget krystningsbehov och allting kändes bara så onödigt. Jag provade stå upp en stund och "gunga" i hopp om att babyn skulle sjunka ner lite. Snart började värkarna göra asont. Jag andades lustgas som en tok och P fick massera ryggen med tennisbollar. Jag inbillar mig i alla fall att det hjälpte lite. Jag skrek som en galning genom varenda värk och började få onda aningar eftersom vi inte ens hade börjat med det "riktiga" krystandet ännu. Jag skulle liksom bara trycka efter lite vid varje värk så det skulle "komma igång". Jag sa åt P att det här börjar kännas precis som med Milton och att jag inte vill gå igenom det igen. När det var dags att börja på riktigt så hade vi två barnmorskor med som hjälpte till. När de höjde upp sängen tänkte jag bara att näe, det här kommer inte bli som jag tänkt mig. Jag visste det bara. Jag krystade och krystade. Jag skrek och jag svor. Det gjorde så förbannat ont men jag kunde i alla fall försöka krysta bara jag gav mig fan på det. Jag hade inte samma värk i mage och rygg som jag hade med Milton, då var jag helt kraftlös. Men det började göra mer och mer ont. När jag trodde att det inte kunde bli värre, då blev det ändå värre. Jag krystade allt jag kunde, men varje gång såg jag på barnmorskans ansiktsuttryck att det inte lyckades den här gången heller. Gång på gång hamnade jag tillbaka på ruta 1 och jag började tappa hoppet. Jag hade så ont och kände mig rädd. Jag frågade om vi inte kunde ta sugklocka till hjälp för att jag började bli utan krafter, men de tyckte att vi klarade det utan. Jag tyckte inte det. Jag ville bara vakna från den här mardrömmen. Det var så plågsamt att om jag skulle fått välja mellan att fortsätta eller att dö så skulle jag nästan kunnat välja att dö. SÅ illa. Men nu hade jag inget annat val än att fortsätta. Jag krystade och krystade och gång på gång "slank" hon tillbaka. P påstod att jag skrek lika mycket under Miltons förlossnings som nu men det har jag svårt att tro. Jag gallskrek så jag skrämde säkert livet ur alla andra föderskor på sjukhuset. Ett tag försökte jag knuffa bort en av barnmorskorna för jag ville inte fortsätta. Jag blev nästan arg för att de tvingade mig att göra det här. Jag bönade och bad att vi skulle sluta. Men vi fortsatte. Och sen, till slut, sa en av barnmorskorna de där magiska orden. "Babyn kommer nu". Hon fick upprepa det några gånger för att få mig att lyssna. Så nu tog jag i. Precis som med Milton så tänkte jag bara "Nu jävlar ska du ut, jag skiter i om allting går sönder för du ska UT".  Jag fortsatte krysta fastän jag inte orkade, fastän det kändes som att hela min kropp skulle slitas isär. Jag fortsatte fast luften tog slut. Jag visste att det bara var jag som kunde få ett slut på den här mardrömmen. Och plötsligt var hon där. Min tjej. Jag var så lättad. Jag har för mig att jag upprepade gånger konstaterade att "Fy fan vad skönt att det är över". Jag tänkte inte på så mycket annat, bara att det äntligen var ÖVER. Det var en obeskrivlig känsla.

 

Jag är stolt över mig själv som fixade det här, igen, men flera gånger blir det inte. Ska jag föda barn flera gånger så är det bedövning som gäller. Orsaken till att jag inte ville ha bedövning den här gången heller var för att jag verkligen inte trodde att det skulle bli ytterligare en sån här förlossning, "Vad är oddsen att det händer igen?" tänkte jag. Men tydligen har jag ett så rymligt bäcken vilket gör att babyn kan svänga/snurra runt och därför kommer ut "fel", och att det är därför jag inte heller känner nåt krystningsbehov vid värkarna. Barnmorskan sa att i mitt fall skulle det t.o.m. varit bättre om jag skulle fött större barn eftersom de då kanske inte skulle haft utrymme att svänga sig. Om det blir någon nästa gång för mig så väljer jag antagligen spinalbedövning eftersom man kan ha den även under krystningsskedet. En epiduralbedövning skulle nog inte göra mig så stor nytta eftersom det är krystandet som varit det absolut värsta under båda mina förlossningar. Jag vill ju ogärna ta bedövning under förlossning eftersom jag vill ändå vill känna smärtan och liksom utmana mig själv, men jag tror jag har bevisat för mig själv nu  vad jag klarar av. Nu har jag provat det här två gånger och tänker inte riskera att det händer igen. Mentalt skulle jag nog inte klara av att gå igenom det här en gång till. 

 

 

 

Stoppa tiden!

Dagarna bara flyger iväg och jag är redan i vecka 36. Många brukar klaga på hur långsamt tiden går på slutet men det tycker verkligen inte jag! Det kanske beror på att jag inte känner mig riktigt redo ännu och har så mycket jag skulle vilja få färdigt före babyn kommer. BB-väskan ska packas (ja, det är en viktig grej som tar lång tid) och likaså Miltons väska, beroende på vem som ska sköta honom. Badrummet är inte riktigt färdigt ännu och gården är ju ett evighetsprojekt där arbetet aldrig tar slut. Jag får helt enkelt bara försöka tagga ner lite och inse att allting inte blir klart direkt och att det faktiskt är helt okej. En bra bit på vägen har vi alla fall kommit och vi pysslar på lite här och där när tiden finns. 

Igår var vi på sista UL och fick då veta vi (antagligen) ska få en flicka. 100% söker kan man väl aldrig vara förrän babyn är ute, men jag blev otroligt glad över beskedet i alla fall. En av var känns liksom så perfekt på nåt vis. Det blev genast en sväng till KappAhl efteråt, jag har alltid tyckt att Newbie har så fina kläder (speciellt för tjejer) så nu tänker jag banne mig shoppa nya babykläder fast vi har hur mycket som helst här hemma efter Milton. För några dagar sedan tvättade jag dessutom alla babykläder i stl. 50/56 så nu kan jag i alla fall bocka av det från listan.

 

Mamma-listan

Jag snubblade nyss över en "Mamma-lista" på en blogg, och eftersom jag älskar att fylla i listor när jag inte har nåt annat vettigt att blogga om så var jag inte sen med att sno den. 

När blev du mamma?
Vid 23. Aningen sent eftersom planen var att jag skulle ha två barn vid 22. 

Hur många barn har du?
Ett.

Var graviditeten planerad?
Ja. Eller...tja. Trodde inte det skulle hända så fort. 

När berättade du om graviditeten?

Ett par vänner fick veta runt vecka 10 (?) tror jag, eftersom de också väntade barn. Alla andra fick veta efter vecka 12 då vi hade varit på första ultraljudet. Dock hade en del redan innan gissat att jag var gravid, bl.a. mamma och svärisarna. 

Hur många barn vill du ha?
Förut ville jag ha många men nu tänker jag att två kanske är ett lämpligt antal. Varför orkar jag inte gå in på nu, hade faktiskt tänkt skriva ett inlägg om det någon gång. 

Tätt ihop eller långt isär?
Hellre tätt ihop. 

Oroade du dig mycket under graviditeten?
Inte det minsta. Jag fattar inte varför folk nojar så mycket. 

Hur var graviditeten?
Lätt. Spydde aldrig och hade inga andra superbesvärliga krämpor. Halsbränna led jag förstås av, och på slutet då jag ännu arbetade så var jag tvungen att vara ledig några dar då jag mådde dåligt och hade ont, men annars var det inga problem. 

Gillade du att vara gravid?
JA. Inte ens på slutet tyckte jag det var så himla jobbigt som vissa verkar tycka då de går runt och gnäller över sin stora mage som de bara vill slippa. 

Visste ni vilket kön det skulle bli?
Ja, men vi fick veta det ganska sent, typ i de sista veckorna. 

Apropå förlossningar. Hur var den?
Jag såg fram emot att föda och var inte det minsta nervös. Jag ville föda utan epidural och det skulle absolut inte bli kejsarsnitt. PUNKT. Mot slutet ångrade jag mig väääldigt mycket angående epiduralen och det blev prat om ett eventuellt kejsarsnitt ändå. Förlossningen framskred inte riktigt så smidigt som det skulle och krystningsskedet tog runt 4 timmar (minns inte exakt längre). Milton hade ju vridit sig lite så allt blev lite besvärligare och framförallt gjorde det tusen gånger ondare än det skulle gjort om han hade legat "rätt". Jag vill absolut föda flera gånger och jag kommer köra utan epidural nästa gång också (om det blir en nästa gång vill säga), men jag ber till gud om att bebisen ligger som den ska då. 

Hur var första bebistiden?
Tja. Milton skrek och sov lite och dåligt (så sluta skryta om era bebisar som sov 23h i dygnet). P jobbade långa dagar och jag var trött och ganska nere. Jag ångrade lite att jag hade skaffat barn och kunde inte tro att jag skulle klara mig igenom det. Men vi kämpade på för någon annan utväg fanns det ju inte, och efter ca 2 månar hade allting blivit mycket bättre och det hade blivit roligt att vara mamma. 

Hade ni bestämt namnet sedan innan?
Vi hade svårt att bestämma namn. Alla namn. P kom alltid med namnalternativ som antingen lät som en gammal gubbe eller som någonting taget ur Bibeln. Då Milton föddes hade vi ännu inte riktigt bestämt oss (han gick ju under namnet Grodden då ännu) och vi hade ingen panik med det heller. Jag hade nog föreslagit Milton ett par gånger men P var inte helt övertygad. Efter första dagen hemma var vi tvungna att åka in till akuten en sväng och om jag minns rätt var det då som vi bara bestämde att NU får det bli Milton Leif Hemming. 

Ett råd till blivande mödrar?
Använd sunt bondförnuft. Lita på dig själv. Många tycks ha problem med det. Folk måste fråga rådgivningen om precis allting och följa deras råd till punkt och pricka. Det har vi aldrig gjort, och kolla bara hur bra det har blivit! 

"Lilleman"

Oj då. Här har det varit tyst en längre stund nu, men jag har ju faktiskt fött barn så det är väl helt okej då. Vår lilla groda föddes 7 november, en dag efter bf (jag gissade på att han skulle komma 5:e eller 7:e så jag hade ju faktiskt ganska rätt). Jag låg på bb från fredag då han föddes till följande tisdag tror jag. Efter det flyttade vi till barnavdelningen till torsdag då vi slapp hem. 

Har tänkt skriva en förlossningsberättelse nån dag eftersom jag tycker det är så kul att skriva långa texter, men just nu har jag inte riktigt energi till det. Tills vidare kommer här några bilder!

 

 

Så här firade vi farsdag haha. Väldigt lyxigt så där...

No baby yet!

Inte för att vi ens gått över tiden ännu, och jag själv har ingen brådska. Dock är ju förvärkarna inget kul, så hoppas det inte drar ut allt för länge på tiden. Som sagt vill jag gärna ha lägenheten i ordning först och det tar sin tid, men framåt går det. Igår köpte vi tv-bord och soffbord men dem får vi inte förrän tidigast i slutet på den här veckan. Vi köpte även en massa andra smågrejer till lägenheten, handdukar, gardiner osv. Grodden fick sängkläder, supertjusiga sådana! 

Jag tror jag så småningom börjar ha det mesta som behövs till lillen. I början var jag väldigt så där "Det här måste jag köpa, och det här, och det här...". Det blir väl lätt så när det är första barnet och man googlar runt på vad som behövs till en baby. När det kommer till kritan så är det ju faktiskt inte så mycket som man MÅSTE ha. Mycket kan man redan råka ha hemma, och sedan kan ju en och samma sak fungera till flera ändamål. Nu har jag alltså lugnat ner mig och tänker ta det efterhand istället om jag märker att någonting behövs. Hellre det än att man lägger massa pengar på saker och produkter som man sedan märker att man inte alls behövde. 

Det här hör inte alls till inlägget, men alltså kolla vad jag hittade i butiken igår! Unicorns i små väskor. Jag har en rosa från tidigare, en större, och han är liksom min favoritsak. Skulle jag inte absolut behöva dessa små också?? Det är ju ändå Eugens barn. Nämen okej, dags att växa upp nu. 

Inte länge kvar nu

Inte mycket tid att skriva här just nu känns det som. Lägenheten börjar sakta men säkert bli till något, men ännu finns mycket som ska göras, lådor som ska packas upp och möbler som ska införskaffas. Hoppas vi hinner med allting. Min plan är ju att jag ska hinna få lägenheten färdig, hinna baka bullar och annat gott (man måste ju ha nåt att bjuda åt gästerna sen) och så ska jag hinna chilla några dagar innan grodden kommer. Dock går det ju sällan som man tänkt sig, haha...

Jag vet inte varför, men jag har på känn att grodden inte kommer att dra ut så värst mycket på tiden (nu går vi säkert 2 veckor över tiden bara för att jag sa sådär). Vissa dar känns det ju som att man är redo att bara börja föda redan, när man får så ont att man måste stå absolut stilla och bara andas tills det går över. Kanske dags att börja packa BB-väskan? 

Nu ska jag försöka få någonting vettigt gjort innan man får börja göra sig i ordning. Ikväll blir det mat hos svärisarna och sen på kaffe!

Shopping till lillfisen

Igår hade syrran vägarna här förbi så hon följde med mig till Jakobstad medan P var på gym. Det enda som stod på min shoppinglista var små kläder åt grodden, och två påsar fick jag i alla fall ihop så jag är nöjd! Det blev 3 bodyn, 3 pyjamasar, 2 par byxor och 2 par leggings, samt en fleecehalare, strumpor och en fin tröja, men orkade inte ta bild på allting. 

Tycker kläderna från KappAhls Newbie är så fina! Kommer nog att köpa mera därifrån. De är så där passligt stilrena. Det sista jag kommer lägga på min unge är kläder med texter som "I love mom and dad" eller Lundmyr med sitt "Älskling" *ryser*. 

It´s growing

Har inget bättre för mig på mina lunchpauser på jobbet så jag sitter och fotar magen istället. Vecka 32 + 6 nu då. Tiden går så fort, snart är ju Grodan här! 

Inget nytt på bostadsfronten ännu heller. Lägenheten som vi skulle få svar på idag har vi ändå inte fått nåt 100 procentigt svar på. Hyresvärden skulle ringa efter helgen ifall det är så att den inte blir uthyrd, men det ser ju nog ut så. Idag hade det kommit upp en annan lägenhet på internet som vi ska ringa på genast imorgonbitti kl. 8 haha. Fast med min tur så har väl nån hunnit ringa och ta den redan idag. Jag är pessimist jag vet, men jag förstår faktiskt inte idén med att tänka på positivt. Man blir ju bara besviken då. Lika bra att vänta sig det värsta, då kan man ju bara bli positivt överraskad, right? 

Crappy night

Natten tills idag var asjobbig. Började känna mig sämre igen på kvällen (mådde dåligt på dagen men på jobbet gick det hyfsat bra ändå) och när jag gick i säng blev det bara värre. Tog en värktablett som inte hjälpte så värst mycket men försökte ändå sova. Det lyckades inget vidare. P sov gott medan jag själv inte visste hur jag skulle vara alls. Runt 4 blev det riktigt usligt med mera värk, frossa och skakningar, så då fick han hämta mera värkmedicin åt mig. Nån gång efter 6 lyckades jag äntligen somna. Då sov jag gott till 9.30 då jag lika gärna kunde stiga upp, konstigt pigg ändå. 

Mådde lite bättre efter någon timmes sömn men man vill ju ta det säkra före det osäkra då det gäller lillen så jag ringde mödrarådgivningen och fick en tid till eftermiddagen. Tog prover på labben, träffade min barnmorska och sen ville de på gyn ännu kolla upp mig så vi gjorde bl.a. en ctg-undersökning. Alla prover, blodtryck och ctg såg bra ut. Havandeskapsförgiftning kunde vi i alla fall utesluta, likaså att Grodden skulle visa nåt tecken på att vilja komma ut redan. Vad jag har för fel vet jag inte riktigt. Kanske inget speciellt alls, men läkaren tyckte jag skulle vila några dagar och se om det blir bättre. Ville inte bli sjukskriven i alla fall, har bara typ 2 1/2 vecka kvar och det vill jag ju klara av. 

8 weeks to go

Fan då vad det plötsligt blivit tungt att vara gravid. Hittills har jag inte känt av typ någonting men nu börjar det kännas tungt. Eller så är det bara nåt tillfälligt? Jag är så trött, magen är tung och jag vet inte hur jag ska vara. Jag har liksom inte ont men det känns bara jobbigt. Går runt här hemma med magen framme konstant eftersom det på nåt vis känns lättare då den inte är täckt med kläder. Säkert attraktivt haha. Försöker dock att inte klaga så mycket eftersom det är det här jag har velat så länge. Lite får man ju ändå stå ut med. 

Kanske jag varit för mycket ledig bara? Skulle egentligen jobbat idag men hade inga bokningar så det blev alltså ledigt. Imorgon får jag i alla fall jobba igen, även om det bara är 6 timmar. Klart det är skönt att vara ledig men det känns ju lite mindre kul då det är lönedags. Jag räknar ju ändå med att hinna chilla några veckor fr.o.m. oktober. 

Nåväl. Det blir väl sängen här så småningom. Kanske man kan tigga åt sig lite massage? 

(Nej, mitt hår har inte besökt frisören på så där 1 år)

Förberedelsekurs

Ikväll har vi varit på förberedelsekurs igen. Den här gången pratade vi mest smärtlindring och så gjorde vi några små övningar. Jag måste säga att det där med att sitta och flåsa i ett rum med massa andra preggon och män inte riktigt kändes som min grej. Det känns nog mera givande att öva hemma i lugn och ro istället. 

Nästa gång ska vi bl.a. gå runt på BB och kolla in avdelningen. Egentligen helt onödigt för oss eftersom jag inte ska föda här ändå, men alltid kul att vara med ändå. Jag längtar visserligen hem, men nackdelen är just det att jag inte får föda här. Jag har hört att det ska vara riktigt bra, man får stanna på BB typ hur länge man vill och i och med att här är lite lugnare så kan barnmorskorna oftast ge mera av sin tid. Nåväl, säkert går det bra i Vasa också även om de inte har samma möjligheter alls där. 

Stora magen

Tänk att jag redan är i v. 32. Tiden har hittills gått jättefort, antagligen för att jag haft fullt upp med jobb. Jag ska jobba ännu 3 veckor, sen går jag på ledigt. Den sista tiden kommer antagligen att gå i snigelfart, och så får man väl nästan räkna med att gå över tiden också. Vi kommer ju säkert att ha ganska fullt upp där sista månaden med flytten och allt som ska fixas i samband med det men jag ska även försöka passa på att vila och njuta och typ baka bullar (det hör väl till?). 

Jag konstaterade idag att jag verkligen inte tagit många bilder på magen vilket såklart känns lite synd. Vi tog inte med vår kamera hit eftersom den är asdålig och vi ändå skulle köpa en ny. Hittills har jag alltså bara tagit suddiga mobilbilder, men det är väl bättre än ingenting. 

Vecka 8 

 

Vecka 17

 

Vecka 22

 

Vecka 31

Upp