eveliina

Förlossningsberättelse

Eftersom jag knappt bloggar längre så var jag osäker över om jag överhuvudtaget skulle skriva nån förlossningsberättelse, men sen kom jag fram till att det är klart jag ska. Jag skrev ju om Miltons förlossning, såklart jag ska skriva om den här också. Främst gör jag det för att själv kunna gå tillbaka sen och läsa om allting på nytt. Jag vill ju gärna minnas alla detaljer, inte bara helheten liksom. Så, nu kör vi. Lika flummigt som förra gången. 

 

Vår lilla tjej var beräknad till söndagen den 30 juli. På fredagen före gick jag i säng runt 00:30 på natten men vid 02:00 hade jag ännu inte fått sömn och då började jag känna av sammandragningar. Jag fick gå upp flera gånger och var också tvungen att ta värkmedicin, men ändå fick jag inte sömn. Jag hade sammandragningar hela natten igenom med 10-15 minuters mellanrum, så när Milton vaknade kl 7 på morgonen så kunde jag lika gärna gå upp med honom eftersom jag ändå inte kunde sova. Under morgonen lugnade sammandragningarna ner sig lite och jag kunde vara nästan som normalt, men under dagen tog det fart igen så P fick sköta om att Milton slapp ut och leka. Under kvällen blev sammandragningarna inte tätare, men nog starkare. Jag fick verkligen koncentrera mig på att andas igenom dem. Senare på kvällen kände jag att jag snart inte klarar mer, både för att det gjorde så ont och för att jag blev så trött, så jag ringde för andra gången till förlossningen. Barnmorskan tyckte att jag helt enkelt bara måste bestämma själv när jag ska komma in, men det kändes inte så brådskande i.o.m. att sammandragningarna inte var "tillräckligt" täta och jag ville inte riskera att bli hemskickad då vi har så lång väg in. Närmare 12-tiden på natten hade sammandragningarna börjat göra riktigt jäkla ont, så pass att jag grät vissa gånger. Plötsligt började de bli tätare också, och efter bara några sammandragningar med 4-5 minuters mellanrum sa jag åt P att jag inte klarar mer, trots att jag visste att det fanns en risk att de kanske skulle avta igen. Han ringde efter sin mamma som kom hit till Milton och vi åkte iväg. I bilen blev sammandragningarna ännu tätare. Bilresan tar ca 1 timme och det var den längsta och mest plågsamma bilresa jag varit med om. Jag som annars är noga med bilbälte och säkerheten fick knäppa upp bältet och hänga över sätet för att klara av smärtan. Den sista sammandragningen precis innan jag skulle stiga ur bilen fick jag skrika mig igenom. P skulle parkera bilen så jag gick in ensam via akuten och satt där och väntade när en finsk man (antagligen ganska alkoholpåverkad) frågade om allt är bra. "Joo hehe jag väntar bara på min pojkvän". Jag försökte se ut som att jag hade läget under kontroll men vet inte hur bra jag lyckades med det. 

 

När vi kom fram fick jag bli undersökt vilket kändes som en evighet eftersom jag inte fick någon smärtlindring då ännu. Barnmorskan frågade om jag ville ha epidural och jag sa att jag var osäker (lite traumatiserad efter förra förlossningen) men att jag i alla fall vill försöka utan till att börja med. Det konstaterades att jag var öppen 6-7cm (med Milton var jag 3 cm öppen när vi kom in och redan då tyckte jag det var outhärdligt) så det var bara att byta om och gå till förlossningssalen. Äntligen fick jag återförenas med lustgasen, helt fantastiskt. Jag passade på att andas in riktigt ordentligt av den för att slippa smärtan en stund. Efter en stund kom läkaren och jag fick en PCB-spruta eftersom jag tog den förra gången också och tyckte den funkade bra. Den här gången höll den visserligen inte i sig länge alls, ca 20 minuter så jag hann inte alls vila upp mig. De tog även hål på hinnorna samtidigt så nu var det bara att vänta. Det gick helt okej och jag klarade mig rätt så bra på bara lustgasen. Plötsligt var jag fullt öppen och barnmorskan började prata om att det snart är dags att krysta, då började jag känna paniken komma krypande. Krystningsskedet ja. Jag mindes tillbaka hur det var med Milton. Hur hemskt det var. Jag sa åt P på förhand att om det visar sig att den här babyn också ligger "fel" som Milton gjorde, så vägrar jag föda normalt. Jag berättade också för barnmorskan hur det gick förra gången och att jag är rädd att samma sak ska hända igen (speciellt då jag inte hade någon bedövning nu heller) men när hon kände efter så tyckte hon att allt kändes som det skulle och att babyn låg rätt. Och det gjorde den säkert. Just då.  

 

Nu var det dags att börja krysta, men det gick ju inte framåt ALLS. Jag kände inget krystningsbehov och allting kändes bara så onödigt. Jag provade stå upp en stund och "gunga" i hopp om att babyn skulle sjunka ner lite. Snart började värkarna göra asont. Jag andades lustgas som en tok och P fick massera ryggen med tennisbollar. Jag inbillar mig i alla fall att det hjälpte lite. Jag skrek som en galning genom varenda värk och började få onda aningar eftersom vi inte ens hade börjat med det "riktiga" krystandet ännu. Jag skulle liksom bara trycka efter lite vid varje värk så det skulle "komma igång". Jag sa åt P att det här börjar kännas precis som med Milton och att jag inte vill gå igenom det igen. När det var dags att börja på riktigt så hade vi två barnmorskor med som hjälpte till. När de höjde upp sängen tänkte jag bara att näe, det här kommer inte bli som jag tänkt mig. Jag visste det bara. Jag krystade och krystade. Jag skrek och jag svor. Det gjorde så förbannat ont men jag kunde i alla fall försöka krysta bara jag gav mig fan på det. Jag hade inte samma värk i mage och rygg som jag hade med Milton, då var jag helt kraftlös. Men det började göra mer och mer ont. När jag trodde att det inte kunde bli värre, då blev det ändå värre. Jag krystade allt jag kunde, men varje gång såg jag på barnmorskans ansiktsuttryck att det inte lyckades den här gången heller. Gång på gång hamnade jag tillbaka på ruta 1 och jag började tappa hoppet. Jag hade så ont och kände mig rädd. Jag frågade om vi inte kunde ta sugklocka till hjälp för att jag började bli utan krafter, men de tyckte att vi klarade det utan. Jag tyckte inte det. Jag ville bara vakna från den här mardrömmen. Det var så plågsamt att om jag skulle fått välja mellan att fortsätta eller att dö så skulle jag nästan kunnat välja att dö. SÅ illa. Men nu hade jag inget annat val än att fortsätta. Jag krystade och krystade och gång på gång "slank" hon tillbaka. P påstod att jag skrek lika mycket under Miltons förlossnings som nu men det har jag svårt att tro. Jag gallskrek så jag skrämde säkert livet ur alla andra föderskor på sjukhuset. Ett tag försökte jag knuffa bort en av barnmorskorna för jag ville inte fortsätta. Jag blev nästan arg för att de tvingade mig att göra det här. Jag bönade och bad att vi skulle sluta. Men vi fortsatte. Och sen, till slut, sa en av barnmorskorna de där magiska orden. "Babyn kommer nu". Hon fick upprepa det några gånger för att få mig att lyssna. Så nu tog jag i. Precis som med Milton så tänkte jag bara "Nu jävlar ska du ut, jag skiter i om allting går sönder för du ska UT".  Jag fortsatte krysta fastän jag inte orkade, fastän det kändes som att hela min kropp skulle slitas isär. Jag fortsatte fast luften tog slut. Jag visste att det bara var jag som kunde få ett slut på den här mardrömmen. Och plötsligt var hon där. Min tjej. Jag var så lättad. Jag har för mig att jag upprepade gånger konstaterade att "Fy fan vad skönt att det är över". Jag tänkte inte på så mycket annat, bara att det äntligen var ÖVER. Det var en obeskrivlig känsla.

 

Jag är stolt över mig själv som fixade det här, igen, men flera gånger blir det inte. Ska jag föda barn flera gånger så är det bedövning som gäller. Orsaken till att jag inte ville ha bedövning den här gången heller var för att jag verkligen inte trodde att det skulle bli ytterligare en sån här förlossning, "Vad är oddsen att det händer igen?" tänkte jag. Men tydligen har jag ett så rymligt bäcken vilket gör att babyn kan svänga/snurra runt och därför kommer ut "fel", och att det är därför jag inte heller känner nåt krystningsbehov vid värkarna. Barnmorskan sa att i mitt fall skulle det t.o.m. varit bättre om jag skulle fött större barn eftersom de då kanske inte skulle haft utrymme att svänga sig. Om det blir någon nästa gång för mig så väljer jag antagligen spinalbedövning eftersom man kan ha den även under krystningsskedet. En epiduralbedövning skulle nog inte göra mig så stor nytta eftersom det är krystandet som varit det absolut värsta under båda mina förlossningar. Jag vill ju ogärna ta bedövning under förlossning eftersom jag vill ändå vill känna smärtan och liksom utmana mig själv, men jag tror jag har bevisat för mig själv nu  vad jag klarar av. Nu har jag provat det här två gånger och tänker inte riskera att det händer igen. Mentalt skulle jag nog inte klara av att gå igenom det här en gång till. 

 

 

 

Upp