eveliina

Dopförberedelser

Om några veckor ska vi ha dop för Molly och jag börjar så där sakta känna mig lite stressad över allting som ska göras. Kläderna är väl ändå det värsta tycker jag. Molly borde ha sina kläder fixade och likaså killarna, men såklart inte jag. Jag hittar sällan nåt jag gillar och gör jag det så känner jag mig aldrig riktigt bekväm i det ändå. Klänningar känns inte så "jag". 

Inbjudningarna är i alla fall fixade och utskickade, frissan är bokad (har inte färgat håret på flera månader så det behöver fräschas upp) och idag har jag beställt doptårtan. Nu behöver jag ännu bestämma vad vi ska bjuda på utöver det, jag måste baka och ja just det, huset ska ju storstädas. Förhoppningsvis får jag lite hjälp av P med städningen, jag har redan meddelat att han får sköta golvtorkandet. Kanske lite fönstertvätt också? 

Så här såg Miltons doptårta ut (screenshot från instagram, därav kvalitéten). Mollys tårta kommer bli lite i samma stil men såklart med andra färger och detaljer. 

Molly 1 månad och lite till...

Nu är Molly redan hela 1 månad och 1 och en halv vecka gammal. Egentligen skulle jag skrivit det här inlägget när hon var jämnt 1 månad men den här sidan har stärvat hur länge som helst och det har inte funkat att publicera inlägg så det fick bli lite försenat. 

 

Molly "Mollan" är nu 53,5cm lång och väger 4640g. Hon växer så fort och jag får nästan lite ångest. Med Milton var det bara kul att se när han växte men den här gången känns det, förstås kul också, men samtidigt lite vemodigt. Jag vet inte om jag ska ha flera barn så jag vill helst att den här bebistiden ska vara för evigt (minus sömnbristen och magknipet och allt annat tråkigt då).


Den här gången hade vi i alla fall turen att få en baby som faktiskt sover på dagarna. Ibland mer, ibland mindre, men oftast tar hon en längre förmiddags/dagsvila på 2-3 timmar. Förut tog hon en lika lång vila senare på eftermiddagen/kvällen också men nu har hon blivit lite dålig med det. Hon sover oroligt och man får springa ut till vagnen var 10:e minut nästan. Det varierar från dag till dag och vissa dar kan hon sova hur bra som helst. Hon har också börjat sova riktigt bra i bärsjal och bärsele. Nätterna går sisådär. Hon kan vara rätt så besvärlig att få att somna om ibland då hon ätit. Är hon inte pigg så plågas hon av magknip och kan vara vaken 2 timmar eller mer i sträck vilket man inte alltid är så taggad på där kl 3 på natten. 

 

Milton är en stolt storebror som tycker om sin syster. Han pajar, kramar och pussar henne och springer med tutten (nappen) åt henne när hon gråter, ibland före jag hinner göra det själv. (Hur trotsig och uppmärksamhetskrävande han blivit ska vi däremot inte prata om). Man har också nu börjat märka av att han inte gillar när andra kommer för nära Molly. Han kan försöka "knuffa undan" så där diskret eller så hämtar han mig. 

 

I det stora hela tycker jag den här första tiden gått helt okej. P hade ju semester i augusti så jag har ju inte behövt vara ensam så mycket (även om han var borta en halv vecka här tidigare och visst gick det bra det också). Man hinner ju inte med så mycket annat än byta blöjor, mata och laga mat åt resten av familjen men det är väl så det ska vara. Jag tänker mig att det förhoppningsvis blir lättare ju äldre hon blir då hon kan roa sig själv också, eller roas av Milton. Just nu ska hon ju alltid matas eller bäras när hon är vaken och då går det ju inte att göra så mycket annat. Egentiden är nog det jag saknar mest just nu. Man tyckte att man hade fullt upp med 1 unge, men det var ju ingenting i jämförelse. Jag kan inte påstå att jag tycker det är superjobbigt eller "dubbelt upp" med arbete, men visst blir det stressigt. Ibland känns det som att man inte hinner andas ut förrän båda två äntligen somnat för natten. Men det funkar ändå, man tänker liksom inte på det utan vardagen bara löper på. 

 

Förlossningsberättelse

Eftersom jag knappt bloggar längre så var jag osäker över om jag överhuvudtaget skulle skriva nån förlossningsberättelse, men sen kom jag fram till att det är klart jag ska. Jag skrev ju om Miltons förlossning, såklart jag ska skriva om den här också. Främst gör jag det för att själv kunna gå tillbaka sen och läsa om allting på nytt. Jag vill ju gärna minnas alla detaljer, inte bara helheten liksom. Så, nu kör vi. Lika flummigt som förra gången. 

 

Vår lilla tjej var beräknad till söndagen den 30 juli. På fredagen före gick jag i säng runt 00:30 på natten men vid 02:00 hade jag ännu inte fått sömn och då började jag känna av sammandragningar. Jag fick gå upp flera gånger och var också tvungen att ta värkmedicin, men ändå fick jag inte sömn. Jag hade sammandragningar hela natten igenom med 10-15 minuters mellanrum, så när Milton vaknade kl 7 på morgonen så kunde jag lika gärna gå upp med honom eftersom jag ändå inte kunde sova. Under morgonen lugnade sammandragningarna ner sig lite och jag kunde vara nästan som normalt, men under dagen tog det fart igen så P fick sköta om att Milton slapp ut och leka. Under kvällen blev sammandragningarna inte tätare, men nog starkare. Jag fick verkligen koncentrera mig på att andas igenom dem. Senare på kvällen kände jag att jag snart inte klarar mer, både för att det gjorde så ont och för att jag blev så trött, så jag ringde för andra gången till förlossningen. Barnmorskan tyckte att jag helt enkelt bara måste bestämma själv när jag ska komma in, men det kändes inte så brådskande i.o.m. att sammandragningarna inte var "tillräckligt" täta och jag ville inte riskera att bli hemskickad då vi har så lång väg in. Närmare 12-tiden på natten hade sammandragningarna börjat göra riktigt jäkla ont, så pass att jag grät vissa gånger. Plötsligt började de bli tätare också, och efter bara några sammandragningar med 4-5 minuters mellanrum sa jag åt P att jag inte klarar mer, trots att jag visste att det fanns en risk att de kanske skulle avta igen. Han ringde efter sin mamma som kom hit till Milton och vi åkte iväg. I bilen blev sammandragningarna ännu tätare. Bilresan tar ca 1 timme och det var den längsta och mest plågsamma bilresa jag varit med om. Jag som annars är noga med bilbälte och säkerheten fick knäppa upp bältet och hänga över sätet för att klara av smärtan. Den sista sammandragningen precis innan jag skulle stiga ur bilen fick jag skrika mig igenom. P skulle parkera bilen så jag gick in ensam via akuten och satt där och väntade när en finsk man (antagligen ganska alkoholpåverkad) frågade om allt är bra. "Joo hehe jag väntar bara på min pojkvän". Jag försökte se ut som att jag hade läget under kontroll men vet inte hur bra jag lyckades med det. 

 

När vi kom fram fick jag bli undersökt vilket kändes som en evighet eftersom jag inte fick någon smärtlindring då ännu. Barnmorskan frågade om jag ville ha epidural och jag sa att jag var osäker (lite traumatiserad efter förra förlossningen) men att jag i alla fall vill försöka utan till att börja med. Det konstaterades att jag var öppen 6-7cm (med Milton var jag 3 cm öppen när vi kom in och redan då tyckte jag det var outhärdligt) så det var bara att byta om och gå till förlossningssalen. Äntligen fick jag återförenas med lustgasen, helt fantastiskt. Jag passade på att andas in riktigt ordentligt av den för att slippa smärtan en stund. Efter en stund kom läkaren och jag fick en PCB-spruta eftersom jag tog den förra gången också och tyckte den funkade bra. Den här gången höll den visserligen inte i sig länge alls, ca 20 minuter så jag hann inte alls vila upp mig. De tog även hål på hinnorna samtidigt så nu var det bara att vänta. Det gick helt okej och jag klarade mig rätt så bra på bara lustgasen. Plötsligt var jag fullt öppen och barnmorskan började prata om att det snart är dags att krysta, då började jag känna paniken komma krypande. Krystningsskedet ja. Jag mindes tillbaka hur det var med Milton. Hur hemskt det var. Jag sa åt P på förhand att om det visar sig att den här babyn också ligger "fel" som Milton gjorde, så vägrar jag föda normalt. Jag berättade också för barnmorskan hur det gick förra gången och att jag är rädd att samma sak ska hända igen (speciellt då jag inte hade någon bedövning nu heller) men när hon kände efter så tyckte hon att allt kändes som det skulle och att babyn låg rätt. Och det gjorde den säkert. Just då.  

 

Nu var det dags att börja krysta, men det gick ju inte framåt ALLS. Jag kände inget krystningsbehov och allting kändes bara så onödigt. Jag provade stå upp en stund och "gunga" i hopp om att babyn skulle sjunka ner lite. Snart började värkarna göra asont. Jag andades lustgas som en tok och P fick massera ryggen med tennisbollar. Jag inbillar mig i alla fall att det hjälpte lite. Jag skrek som en galning genom varenda värk och började få onda aningar eftersom vi inte ens hade börjat med det "riktiga" krystandet ännu. Jag skulle liksom bara trycka efter lite vid varje värk så det skulle "komma igång". Jag sa åt P att det här börjar kännas precis som med Milton och att jag inte vill gå igenom det igen. När det var dags att börja på riktigt så hade vi två barnmorskor med som hjälpte till. När de höjde upp sängen tänkte jag bara att näe, det här kommer inte bli som jag tänkt mig. Jag visste det bara. Jag krystade och krystade. Jag skrek och jag svor. Det gjorde så förbannat ont men jag kunde i alla fall försöka krysta bara jag gav mig fan på det. Jag hade inte samma värk i mage och rygg som jag hade med Milton, då var jag helt kraftlös. Men det började göra mer och mer ont. När jag trodde att det inte kunde bli värre, då blev det ändå värre. Jag krystade allt jag kunde, men varje gång såg jag på barnmorskans ansiktsuttryck att det inte lyckades den här gången heller. Gång på gång hamnade jag tillbaka på ruta 1 och jag började tappa hoppet. Jag hade så ont och kände mig rädd. Jag frågade om vi inte kunde ta sugklocka till hjälp för att jag började bli utan krafter, men de tyckte att vi klarade det utan. Jag tyckte inte det. Jag ville bara vakna från den här mardrömmen. Det var så plågsamt att om jag skulle fått välja mellan att fortsätta eller att dö så skulle jag nästan kunnat välja att dö. SÅ illa. Men nu hade jag inget annat val än att fortsätta. Jag krystade och krystade och gång på gång "slank" hon tillbaka. P påstod att jag skrek lika mycket under Miltons förlossnings som nu men det har jag svårt att tro. Jag gallskrek så jag skrämde säkert livet ur alla andra föderskor på sjukhuset. Ett tag försökte jag knuffa bort en av barnmorskorna för jag ville inte fortsätta. Jag blev nästan arg för att de tvingade mig att göra det här. Jag bönade och bad att vi skulle sluta. Men vi fortsatte. Och sen, till slut, sa en av barnmorskorna de där magiska orden. "Babyn kommer nu". Hon fick upprepa det några gånger för att få mig att lyssna. Så nu tog jag i. Precis som med Milton så tänkte jag bara "Nu jävlar ska du ut, jag skiter i om allting går sönder för du ska UT".  Jag fortsatte krysta fastän jag inte orkade, fastän det kändes som att hela min kropp skulle slitas isär. Jag fortsatte fast luften tog slut. Jag visste att det bara var jag som kunde få ett slut på den här mardrömmen. Och plötsligt var hon där. Min tjej. Jag var så lättad. Jag har för mig att jag upprepade gånger konstaterade att "Fy fan vad skönt att det är över". Jag tänkte inte på så mycket annat, bara att det äntligen var ÖVER. Det var en obeskrivlig känsla.

 

Jag är stolt över mig själv som fixade det här, igen, men flera gånger blir det inte. Ska jag föda barn flera gånger så är det bedövning som gäller. Orsaken till att jag inte ville ha bedövning den här gången heller var för att jag verkligen inte trodde att det skulle bli ytterligare en sån här förlossning, "Vad är oddsen att det händer igen?" tänkte jag. Men tydligen har jag ett så rymligt bäcken vilket gör att babyn kan svänga/snurra runt och därför kommer ut "fel", och att det är därför jag inte heller känner nåt krystningsbehov vid värkarna. Barnmorskan sa att i mitt fall skulle det t.o.m. varit bättre om jag skulle fött större barn eftersom de då kanske inte skulle haft utrymme att svänga sig. Om det blir någon nästa gång för mig så väljer jag antagligen spinalbedövning eftersom man kan ha den även under krystningsskedet. En epiduralbedövning skulle nog inte göra mig så stor nytta eftersom det är krystandet som varit det absolut värsta under båda mina förlossningar. Jag vill ju ogärna ta bedövning under förlossning eftersom jag vill ändå vill känna smärtan och liksom utmana mig själv, men jag tror jag har bevisat för mig själv nu  vad jag klarar av. Nu har jag provat det här två gånger och tänker inte riskera att det händer igen. Mentalt skulle jag nog inte klara av att gå igenom det här en gång till. 

 

 

 

Stoppa tiden!

Dagarna bara flyger iväg och jag är redan i vecka 36. Många brukar klaga på hur långsamt tiden går på slutet men det tycker verkligen inte jag! Det kanske beror på att jag inte känner mig riktigt redo ännu och har så mycket jag skulle vilja få färdigt före babyn kommer. BB-väskan ska packas (ja, det är en viktig grej som tar lång tid) och likaså Miltons väska, beroende på vem som ska sköta honom. Badrummet är inte riktigt färdigt ännu och gården är ju ett evighetsprojekt där arbetet aldrig tar slut. Jag får helt enkelt bara försöka tagga ner lite och inse att allting inte blir klart direkt och att det faktiskt är helt okej. En bra bit på vägen har vi alla fall kommit och vi pysslar på lite här och där när tiden finns. 

Igår var vi på sista UL och fick då veta vi (antagligen) ska få en flicka. 100% söker kan man väl aldrig vara förrän babyn är ute, men jag blev otroligt glad över beskedet i alla fall. En av var känns liksom så perfekt på nåt vis. Det blev genast en sväng till KappAhl efteråt, jag har alltid tyckt att Newbie har så fina kläder (speciellt för tjejer) så nu tänker jag banne mig shoppa nya babykläder fast vi har hur mycket som helst här hemma efter Milton. För några dagar sedan tvättade jag dessutom alla babykläder i stl. 50/56 så nu kan jag i alla fall bocka av det från listan.

 

Milton 2,5 år

Tänk att han snart blir så gammal. Sjukt, jag ser ju fortfarande på honom som min lilla baby. Här kommer en update (jag försökte verkligen hålla det kort...) :

- Han växer så det knakar. Som jag skrev tidigare så har det blivit mycket nya kläder på senaste tiden. Man blir ju ruinerad med mindre. Lyx med barn nummer 2 som får ärva, speciellt utekläder. 

- Han älskar att gå på café och få äta "kaka". Kaka är hans ord för allting som är gott, också russin är kaka. Kaka is life. 

- Han är fortfarande helt överdrivet fascinerad av traktorer. Klockor är också intressant. Och siffran 8, det är hans favorit. 

- Han tycker om att pyssla och speciellt att limma. Han kan sitta hur länge som helst och limma fast yttepyttesmå figurer på ett papper. Finmotoriken övas för fullt med andra ord. Rita gör vi också varenda dag, fast oftast är det mamma eller pappa som får sitta och rita tiotals traktorer och han bara bestämmer hur de ska se ut. 

- Vi hänger med pappa till farmen nästan varje dag (skitkul tycker ju jag...) och ger mat åt minkarna. Han kan faktiskt bli lite besviken om nån annan gjort det innan han hunnit dit. 

- Han pratar inte mycket ännu, men några nya ord har det kommit senaste tiden. Sen har han också en del egna ord och läten, så för oss är det inga problem att förstå honom. Han förstår ju också allt vi söger så att kommunicera är inget problem ändå. 

- Han trotsar och är olydig som vilken två-åring som helst men relativt lättskött tycker jag ändå att han är. Man har ju sett föräldrar som har det värre liksom. Jag håller honom ganska kort och tjafsar inte (allt för mycket iaf) och de flesta problem löser vi genom att kompromissa. Senaste tiden har han dock blivit lite extra envis (och högljudd), något som hans gravida morsa inte alltid har tålamod med. Då kan jag bli riktigt opedagogisk och vi blir osams. Som tur är går det ju fort över för båda. 

- Och sist men inte minst, han är blöjfri! I höstas/vintras tog vi bort blöjan inomhus eftersom han ändå alltid gick på pottan. Han fick ha den på natten men det tog vi också bort för flera månader sen, och sedan dess har det här EN ynklig liten olycka. Om vi vet att vi ska vara t.ex. i stan i flera timmar så lägger vi ibland blöja för säkerhetsskull. Den brukar dock allt som oftast vara torr, och finns det tillgång till toalett så får han ju förstås gå om det behövs. 

 

Shopaholicen själv. 

Fredag

Idag var det vårmarknad inne i stan. Vi hade pratat om det med Milton redan i flera dagar och planerat att han skulle få en ballong och såklart, en av hans favoriter, grillkorv. Tyvärr fick vi ingendera så den marknaden fick nog tummen ner. Men, vi ska göra ett nytt försök imorgon om det är fint väder. 

Vi for till Jakobstad istället eftersom vi fick höra att de bjöd på grillkorv vid en butik där, haha. Vi hade ändå några andra ärenden som vi lika gärna kunde uträtta på samma gång. Jag sprang också in via Blossoms "stora" lagertömning men kom bara ut med två ynkliga ljushållare. Innan vi åkte hem blev det ännu en sväng via loppiset där jag köpte en Muminbok åt Milton och en Mumindräkt åt babyn. Ja, det var dagens intressanta fynd

 

 

Måndagsshopping och bilfunderingar

Dagen/kvällen har spenderats i Jakobstad på diverse ärenden. Jag hämtade två par utebyxor och en jacka som jag köpt åt Milton på Facebook-loppis. Han växer som bara vad och det känns som att jag hela tiden behöver köpa nya kläder åt honom. Det är ju i.o.f.s. kul, men utekläder är det värre med. Tacka vet jag loppis. Förutom det han fick idag så har han nyligen fått splitternya regnkläder. En bättre vårjacka behöver han ännu, och det tänkte jag beställa från nätet. Nånting nytt och fint måste man ju få köpa. 

Efteråt kollade vi på en ny bil. P visade en bil åt mig för en tid sen som jag var starkt emot, men nu har den liksom "started to grow on me". Vi börjar verkligen vara i behov av en större bil, dessutom skulle vi behöva två, nån gång... Vi försöker klara oss med en så länge som möjligt men då P är på jobb så har jag ju inte möjlighet att åka någonstans längre än till matbutiken.

När vi fått uträttat det mesta så åt vi mat och sen blev det kvällsfika på Robert´s Coffee. En bra avslutning på dagen. Att vara ut och äta med Milton går bra, men att handla...phew. Vill man få någonting alls uträttat så behöver man vara två. Och russin. Russin är alltid bra att muta med. 

Nu är P på innebandy och jag ska försöka vila bort min huvudvärk innan Bonusfamiljen börjar. 

Hallå världen!

Jag tänkte faktiskt att jag skulle försöka börja blogga lite igen. Inget extra, men nån gång nu och då när jag känner att jag har nåt vettigt att skriva om. Jag fortsätter i samma stil som tidigare, flummiga inlägg med suddiga mobilbilder. Bra så. 

Först får jag väl börja med en liten update. Jag är alltså preggo igen (vecka 20 nu) och babyn beräknas komma 30 juli, så det blir en sommarbaby den här gången. Jag ser fram emot att prova på det, att få barn i november när det är kallt, mörkt och dystert var ganska jobbigt tyckte jag. 

Sedan jag skrev här sist har det faktiskt inte hänt nåt desto mera märkvärdigt. Jag började jobba i september (halvtid på daghem) och mitt kontrakt går ut nästa vecka så då återgår jag till att vara enbart vårdledig i några månader innan jag sedan blir mammaledig. Det passar mig ypperligt eftersom jag vill hinna umgås ordentligt med Milton innan vi får tillökning. Jag har dessutom varit ganska trött och energilös under den här graviditeten, så det kombinerat med massa andra saker har gjort att det ofta känts som att jobbet tagit mera än vad det gett. 

Jag har några inlägg färdigt utfunderat som kommer upp efterhand, bl.a. en lite update om min solstråle Milton som blivit så stor kille plötsligt. Men nu sover han en kort dagsvila så jag ska lägga mig bredvid honom och vila en stund jag också. 

Hem imorgon!

Semestern på Åland börjar lida mot sitt slut, tyvärr måste jag nog säga! I tisdags blev det kvällssimning vid Mariebad. Det visade ju sig nämligen att Milton ÄLSKAR att bada i simhallen (badkaret hemma däremot är ju livsfarligt) så vi ville ta med honom dit en gång till innan vi åker hem. På onsdag besökte vi Lilla Holmen igen och efteråt lunchade vi på stan. Igår var vädret lite halvtrist igen så vi gjorde ytterligare en resa till Leklandet i Eckerö. Milton lekte för fullt och blev såklart ledsen då vi måste åka därifrån. Jag också för den delen. De flesta föräldrar sitter bara och ser på eller stirrar ner i sina mobiler medan barnen leker (antagligen därför det är gratis inträde för vuxna) men jag och P får ju hänga med Milton överallt och det är faktiskt riktigt kul, och svettigt! 

Idag har vi fullt upp med att packa, tvätta och så måste vi städa lägenheten lite. Imorgon tar vi båten hem och  är framme sent på kvällen. Hur det går med Miltons nattning då får vi se. Vi blir kvar i Ekenäs ända fram till fredag så jag ska passa på att fixa naglarna under den tiden och eventuellt träffa någon vän. Och ta det lugnt. Jag ska bara sitta och ta det lugnt. Det har varit två rätt intensiva (men roliga) veckor här på Åland, och om Milton inte är trött efter den här resan så vet jag inte vad jag ska tro. 

Utflykter

I förrgår tog vi bilen till Gröna Uddens camping. Milton fick leka i hoppborgen där och sedan åt vi pizza till lunch (jag åt en med rostbiff, ruccola och bernaise och det var förjävla gott). Milton åt snällt sin egen lunch den här gången medan han satt och kollade traktorer på youtube. Efter lunchen drog vi till stranden och lekte där en bra stund. Då Milton började bli trött provade vi att lägga honom i resevagnen (han sover aldrig i vagnen längre) och till min förvåning somnade han rätt fort. Under tiden åt vi glass och njöt. Någon lång vila blev det dock inte eftersom nån hade med en hundjävel som började skälla. Vi åkte hem och tog det lugnt en liten stund och på kvällen blev det en sväng till sjökvarteret, bara för att ha nåt att göra liksom. 

Igår var vädret lite sisådär så då åkte vi till Eckerö till Leklandet. Där finns en massa stora hoppborgar med rutschkanor och en hel del andra roligheter. Vi hann bara vara där ca 2 timmar men Milton var helt slut och tänkte somna i bilen hem. Jag har inte riktigt hunnit kolla på bilderna från Leklandet ännu eftersom vi mest använde kameran där (för en gångs skull) så det får bli till en annan gång. 

Mini vacay på Åland

För tillfället befinner vi oss på Åland och har varit här sen i söndags. Hela två veckor ska vi vara här eftersom P tyckte han skulle skippa halva semestern och hoppa in på sitt gamla jobb istället. Fine by me, jag tycker det är skönt att slippa bort hemifrån. 

Hittills har vi hunnit med några turer till Maxinge (köpcentrum). Dock har vi inte shoppat så mycket utan mest lekt på lekplatsen som de har inomhus. I onsdags for vi till Mariebad och simmade (Miltons första gång någonsin på badhus) och efteråt åt vi lunch på stan. Igår blev det en tur till Lilla Holmen för att kolla på kaniner och påfåglar (och alkoholister) och sen blev det middag på Äventyrsgolfen. Milton var däremot inte alls samarbetsvillig och ville absolut inte äta maten vi hade med åt honom, så för vår egna skulle fick han lyssna på musik på telefon och äta franskisar. Han älskar franskisar alltså. Skulle vi varit hemma så skulle han fått gå hungrig från bordet men nu hade vi redan beställt maten och då vill man ju ogärna stiga upp och gå därifrån bara för att ungen gnäller. Vi spenderar så mycket tid i stan när vi är här så vi får helt enkelt göra det som funkar. Jag ser mig själv som en ganska strikt förälder men jag kan ändå kompromissa med ungen så att alla får vara nöjda. 

Det finns en hel del som vi har tänkt vi ska hinna med under vår vistelse här, jag vill att det ska vara kul för Milton. Där hemma finns verkligen ingenting att göra så man får passa på nu liksom. En hel del utemat blir det också, men, semester är ju semester. 

(Lågkvalitétsbilder, jag är så lat nu för tiden så jag bara screenshotar från instagram och mobilen hehe.)

Milton var mera fascinerad av hönsen än av påfåglarna. Inte ens kaninerna intresserade honom?? Däremot var han nog lite skeptisk till påfåglarna då de kom så nära (de går lösa alltså). Men, hellre det än att han springer runt och jagar dem med pinnar som jag såg att nån unge gjorde. Jag sökte febrilt efter skitungens föräldrar men hittade ingen, och sen försvann ungen också. Tur för honom, tant Eveliina skulle nog tagit ett snack med honom annars. Varför har vissa barn inget vett i skallen? 

Ny vecka igen

I fredags ringde pappa plötsligt på morgonen för han hade vägarna förbi och tänkte vika in. Så random att få såna telefonsamtal då familjen bor 500km bort. Jag visste ju om att han skulle upp till Torneå men jag hade helt glömt bort det. Kul att han kom och kollade in huset iaf, han har ju inte hunnit vara hit en enda gång ännu. Senare på eftermiddagen fick vi besök av två vänner och deras lillkille som vi heller inte träffat på ungefär ett halvår. Fattar inte att man inte tar sig tid att träffas oftare då man ändå inte bor såå långt ifrån varandra. Tiden bara rinner iväg liksom. På fredagskvällen kom de andra mammorna från vår grupp hit så vi drack några kalla och for sedan till stan där vi satt och pratade en stund och drack några till. En lugn men trevlig kväll med andra ord. Som trött mamma orkar man ju inte med nåt vildare...

Resten av helgen har vi inte gjort nåt särskilt. Idag är det fint väder så efter att P kommer från jobbet tänkte vi åka till villan, antagligen sover vi över där också. Jag hoppas verkligen att solen skiner hela dagen och att det slutar blåsa! Men man kan ju inte få allt...

Slänger som hastigast in några bilder från vår vardag. Vi badar, fikar, cyklar, leker och äter allt för mycket ohälsosamt. Det är ju faktiskt inte så tokigt att vara vårdledig ändå. 

 

 

När man får infall.

Den här veckan har mamma varit på besök så jag, P och Milton spenderade en natt i Solf in i veckan, och nu under helgen har hon varit här hos oss. Hon hjälpte till med lite målas och lite gårdsarbete, så nu kan jag bocka av några smågrejer från listan i alla fall.

Då vi var till Solf så passade jag och P på att dra en sväng till stan utan Milton. Det blev lite småshopping och sedan åt vi mat. Vi köpte några nödvändigheter till hemmet och nåt smått till Milton (som dessutom också fick en balanscykel dagen efter). Själv köpte jag två linnen, ett par solbrillor, lösnaglar och en fjantig termos. Och jag dricker inte ens kaffe. Eller te. Eller nånting annat som man kunde tänkas lägga i en termos. Aja, nog ska den komma till användning. 

Nu ska jag slänga mig i soffan och kolla Desperate Housewives. Skulle egentligen måla men jag är för trött så det får bli till en annan kväll. 

 

Byebye nanny grey

Milton sover och jag njuter av en lugn stund, strax ska jag iväg till frissan. Hon jag brukar gå till är på semester, och hon jag hade som "back-up plan" som jag gick till förut är också på semester! Nu måste jag gå till en frissa som jag inte varit till förut, tycker sånt är så jobbigt. Man känner sig obekväm när man inte känner varandra och man måste förklara precis hur man vill ha allting. Ens "egen" frissa vet ju allting utan att man behöver säga nåt...

Får se vad vi hittar på, jag behöver förändring igen. Jag har verkligen tyckt om och trivts i det gråa, men det blir så olika resultat från gång till gång. T.ex. senast jag färgade det så blev det inte alls lika stålgrått som föregående gång. Dessutom far färgen ur håret så himla fort så det känns inte värt det. 

På den här bilden är håret nyfärgat. Det här var en av de mest lyckade gråa färgningarna tycker jag, speciellt i roten är det riktigt stålgrått. Börjar nästan tvivla nu om jag verkligen ska jag säga hejdå till det här, men eftersom det är en så besvärlig färg att både få till och behålla, så får det bli nåt annat nu emellan. 

Tidiga morgnar och försvunna bloggar

Fredag då! I helgen händer... inget speciellt. Men helg är ju alltid helg. 

Milton tar sin dagsvila för tillfället och jag hoppas han sover länge. De senaste dagarna har han sovit kortare dagsvilor så jag har inte alls känt mig redo när han har vaknat. Dessutom sover han lite sämre på nätterna nu också (kanske beror på värmen?). Inte nåt extra men han vaknar till några gånger så min sömn blir inte heller så sammanhängande. Det skulle ju inte vara nån större grej med det om det inte vore för att han också börjat ta tidigare morgnar, runt 6 stiger han gärna upp. Fantastiskt. Idag blev det igen tidig väckning men så har vi faktiskt lyckats få någonting uträttat också. Då kl. var 9.30 hade vi redan ätit morgonmål, städat lite, varit till stan och uträttat diverse ärenden, tagit en kort cykeltur och hunnit med ett kort parkbesök. 

Från det ena till det andra. Idag lyckades jag slippa in på min gamla blogg så jag kunde läsa alla gamla sparade utkast också. Alltid lika intressant. I och för sig var inte min förra blogg så spännande men jag vill spara den i alla fall. Däremot skulle jag göra vad som helst för att få tillbaka bloggen jag hade innan den (ja, jag har haft många). Den vet jag att jag har raderat så den kommer nog inte tillbaka hur gärna jag än önskar det, men hur kul skulle det inte vara? Jag minns inte mycket men jag kan tänka mig att inläggen var ganska fjantiga och säkert dramatiska också. Jag skrev ju ut lite vad som helst på den tiden så för den sakens skull skulle det vara kul att få läsa allting igen. Ååååh. Jag minns nåt inlägg där jag skrev om att jag och P hade tagit en kort paus, och så minns jag ett inlägg där jag skrev lite om vår "dramatiska" sommar. Haha alltså så kul. Nu. När man tänker på det i efterhand. Undrar vad jag skrev om i alla bloggar som kom före den då? Har jag raderat dem också? We´ll never know. 

Aja nu ska jag kolla lite gamla Desperate Housewives innan Milton vaknar. Senare ska vi försöka hinna städa lite till och eventuellt få någonting uträttat ute på gården.